För vem ska jag berätta hur rädd jag verkligen är för att känna det där sticket? Hur rädd jag är är för att det ska gå som förra gången? Jag ligger hemma och tänker på allt, jag vet exakt hur det känns och den känslan är inte skön. Det gör så ont och man kan knappt gå efteråt, man är rädd för att nudda det med minsta lilla grej. Jag har stor skräck för sprutor och jag vill verkligen inte ta den en gång till.

Under tiden man tar sprutan så har jag lustgas, det är som en bedövning och man försvinner in i sin egna lilla värld, man glömmer även att andas, det har jag gjort varje gång iallafall. Tårarna bara sprutar och man önskar att man inte var där. Det är en känsla som man alridg annars känner som går genom kroppen. Det är är hemsk känsla , hemskhemskhemsk.

Innan sticket kommer och innan man har fått lustgas så ligger man och klämmer i pappas finger, man tar i med naglarna så att det nästan går hål på honom.

Men jag tror ingen förstår hur rädd jag är, jag kan ligga hemma nu innan och gråta. Jag gråter för att jag inte vill, jag vet ju att de inte kommer att se något på svaren ändå. Det kommer se likadant ut som alla andra gånger.

Kram